tisdag 9 juni 2009

how to save a life

jag är bright and shiny. eller jag var det under en period. verkligen en känsla jag glömt bort sedan jag var liten men en känsla som finns kvar och bara märks ibland. det är ganska stor skillnad mot för några år sedan. jag känner att jag kan skriva det jag är på väg att skriva just för att jag börjat bli bättre och för att det kommer vara väldigt skönt att få det ur mig.

jag hade en nedåtspiral. jag var ganska nära på att gå ner helt. det är den absolut läskigaste känslan i världen; att inget spelar någon roll. och det förvånade mig så sjukt mycket för jag trodde aldrig att jag seriöst skulle kunna överväga något sådant. det som förvånade mig ännu mer är att jag fortfarande är här, för då hade jag inte sådana relationer som jag har nu. sådana relationer som räddat mitt liv om och om igen. jag hade bara mig själv. och jag överdriver inte.

därför är det så skönt nu att kunna släppa det där mottot att man i slutändan bara har sig själv som jag ändå trott stenhårt på väldigt länge. jag litar på att en del människor finns där på sätt som jag aldrig varit där för någon annan innan och aldrig haft någon vara där för mig. jag är mer säker på att jag skulle ge upp långt innan de gjorde det, om de ens skulle ge upp. jag är väldigt rörig nu men det jag vill få fram är att hela kjesätergrejen betytt så mycket mer för mig än vad jag visat och vetat, och då och då får jag den där känslan att jag är en helt ny person. eller åtminstone på väg att bli. och det enda jag ångrar är att jag inte sade de där töntiga, men väldigt sanna sakerna när jag sade hej då till alla mina klasskamrater. för jag har så mycket sentimentalt till alla.

eller ja.

matilda sandberg, jag vet varför iaf jag tycker det är svårt att säga de där tre orden. inte för rädslan att inte höra dem tillbaka, utan för rädslan att höra dem tillbaka och inte kunna tro på det. det är döden.

jag trodde jag skulle spara större delen av det här till någon terapeut i framtiden men nu ska jag inte radera allt det här. jag trycker på publicera. lika bra det kan jag tycka. de där sakerna är inte jag längre. jag är bright and shiny. bara lite my ass.

11 kommentarer:

  1. vad du är duktig på att skriva och att skriva med känsla eric! väldigt fint!

    SvaraRadera
  2. ja blir rörd av dina texter!och ja håller med anna dära du är fantastiskt duktig!Och du ska veta att ja alldrig kommer glömma dig!du är ju så fin eric!längtar till vi ses!mm viebäck besök i höst!

    SvaraRadera
  3. svar: nej jag känner mig extremt mesig och omanlig utan mina polisonger, haha. Men det är snyggare med pollisar till långt hår än till kort, så det är bara att acceptera :) /Matao

    SvaraRadera
  4. alltså, JA, dejta mig!
    jag älskar ju dig. har alltid gjort.
    vin och sommar och sol och göteborg mmkay? pus.

    SvaraRadera
  5. anna och maria, vilken glädje ni är.
    matao, jag tror du fixar den looken som fan.
    sandra, ja och snart!

    SvaraRadera
  6. det här va fint och bra. jag känner igen mig själv i mycket och det känns skönt att veta att man inte är ensam. typ.

    SvaraRadera
  7. Tack Eric! Du har förstått det hela.

    SvaraRadera
  8. Jag blir rörd av att läsa det här,riktigt fint! det känns bra att man inte är ensam att känna såhär. Kjesäter var nog en bra grej, trots allt?

    SvaraRadera