you might need them someday

ibland önskar jag att jag inte var så självdestruktiv. väx upp, man. du är 23 nu.

such great heights

vaknade ensam invirad i en filt i stadsparken bland tomma vinflaskor med mammas blandskiva i cd-spelaren. men bästa födelsedagen på väldigt länge. lyckades dricka mig själv under bordet och slapp tänka på jobbiga saker ett tag.

sedan kom matilda med mat.

ur en gammal blogg jag trodde jag slängt:

"jag har ganska många anledningar att vara glad. jag menar, en normal person skulle varit det. jag tror jag saknar den genen."

sparar det guldkornet ifall jag behöver sätta ut en kontaktannons.

plötsligt händer det. håret går av.

lika bra det.

half hidden

baby, you're bad news

blod på väggen i köket efter att johan råkat få sin tumme uppskuren på en förfest som mest var för 30+are som använde mina converse som dörrstopp medan de rökte. hann inte fota allt blod som tydligen täckte hela diskbänken innan de torkat upp det.

josse bar all sprit och vi begav oss mot lidköpings akutmottagning. jag hittade det brusigaste isot jag sett och älskade det.

killen som hade förfesten hade första hjälpen-låda. det hjälpte verkligen för johan var glad och full.

man fick ringa på akutmottagningens dörrklocka. seriöst.

men tant sade att kirurgen gått hem och det fanns ingen som kunde kolla på såret. seriöst ingen på hela sjukhuset som kunde avgöra om det behövde sys. en lördagnatt. när människor knivar sig som oftast skulle jag tro.

nej, istället blev det ambulanstaxi till kss i skövde. jag valde mellan 80 kr för stadt eller 75 för att åka till sjukhuset med johan och josefin. kss vann lätt. stadt suger min penis. jag fotade istället och fick till färger jag gillade utan kurvor eller photoshop alls. bara lite camera raw. vi väntade på taxin och jag pratade med sandra hur länge som helst. vi ska hångla. ringde lisa och matilda och saknade dem.

inne på sjukhuset fick johan ett eget rum och lång väntetid.

han rotade igenom massa saker men han kissade inte i handfatet som det kanske ser ut som här.

sedan somnade han.

josefin tvingade mig att ta ett poserkort på oss medan vi läste böcker om genusperspektiv och sjukdomar i väntrummet. kvinnor fick inte jobba officiellt för staten förrän 1905 om jag förstod den rätt. det är nästan så jag förstår kvotering för att ge igen på alla gamla töntar. bara nästan. för kvotering är det vidrigaste som finns. jag frågade om jag fick fota på sjukhuset trots att jag fotat i flera timmar och fick höra att det fick jag verkligen inte. sedan var klockan 4 på morgonen och johan var klar och hade 6 stygn på sin tumme.

johan ringde sin pappa som skulle skjutsa oss hem. vi hade 50 minuter att fördriva och fick vägbeskrivning till statoil för att köpa något att äta. men vi gick fel.

josse höll humöret uppe. det gjorde vi alla tror jag. efterblivet att ha så kul i ett väntrum på ett sjukhus och i två timmar på olika vägar i sveriges pisstad skövde.

josse hittade en blomma, johan kissade (fast inte på bilden, hähä) och jag fotade som en blind man som just lärt sig se och fått en canon d50.

någonstans här kom vi på att vi gått fel. jag brydde mig ej. jag var så glad och hade så intressanta diskussioner om politik och religion och framtiden. ville aldrig hem.

josse och johan är mina förebilder. jag vill bli dem när jag blir stor. de måste bli brandman och djurskötare och alltid vara lika smarta, snygga och roliga som de är nu. annars dör jag.

kollar på stora kvinnor som mosar små människor på 3an. de verkar verkligen tycka om det för de gör det om och om igen.

när jag var jätteliten satt jag en gång på min mormors rygg medan hon låg i mammas säng och vilade och så låtsades jag att hon var en bil. jag lade ut ena armen som var dörren, satte mig på hennes rygg som var sätet och stängde armen efter mig. sedan var billeken slut för man kunde inte göra så mycket mer men ändå minns jag det minnet som ett av mina allra bästa i hela mitt liv.

de på tv:n måste ha tråkiga liv om de tycker om det så mycket. de öppnar inte ens någon arm.

how to save a life

jag är bright and shiny. eller jag var det under en period. verkligen en känsla jag glömt bort sedan jag var liten men en känsla som finns kvar och bara märks ibland. det är ganska stor skillnad mot för några år sedan. jag känner att jag kan skriva det jag är på väg att skriva just för att jag börjat bli bättre och för att det kommer vara väldigt skönt att få det ur mig.

jag hade en nedåtspiral. jag var ganska nära på att gå ner helt. det är den absolut läskigaste känslan i världen; att inget spelar någon roll. och det förvånade mig så sjukt mycket för jag trodde aldrig att jag seriöst skulle kunna överväga något sådant. det som förvånade mig ännu mer är att jag fortfarande är här, för då hade jag inte sådana relationer som jag har nu. sådana relationer som räddat mitt liv om och om igen. jag hade bara mig själv. och jag överdriver inte.

därför är det så skönt nu att kunna släppa det där mottot att man i slutändan bara har sig själv som jag ändå trott stenhårt på väldigt länge. jag litar på att en del människor finns där på sätt som jag aldrig varit där för någon annan innan och aldrig haft någon vara där för mig. jag är mer säker på att jag skulle ge upp långt innan de gjorde det, om de ens skulle ge upp. jag är väldigt rörig nu men det jag vill få fram är att hela kjesätergrejen betytt så mycket mer för mig än vad jag visat och vetat, och då och då får jag den där känslan att jag är en helt ny person. eller åtminstone på väg att bli. och det enda jag ångrar är att jag inte sade de där töntiga, men väldigt sanna sakerna när jag sade hej då till alla mina klasskamrater. för jag har så mycket sentimentalt till alla.

eller ja.

matilda sandberg, jag vet varför iaf jag tycker det är svårt att säga de där tre orden. inte för rädslan att inte höra dem tillbaka, utan för rädslan att höra dem tillbaka och inte kunna tro på det. det är döden.

jag trodde jag skulle spara större delen av det här till någon terapeut i framtiden men nu ska jag inte radera allt det här. jag trycker på publicera. lika bra det kan jag tycka. de där sakerna är inte jag längre. jag är bright and shiny. bara lite my ass.

shut your eyes

en gång såg jag ett reportage i en fototidning om en fotograf som tog några av de snyggaste bilderna sverige sett. nu har jag gått igenom snart 200 av totalt 317 fotografer wikipedia listat och fortfarande inte hittat mannen jag söker. men jag ska köpa en canon 50d i morgon. tror jag. egentligen kan jag lika gärna köpa en 40d för jag förstår inte skillnaden men lisa pushar på 50. hon är beläst och fattar alla mina beslut.

lidköping fungerar förresten. har haft den bästa dagen på länge. som kompensation för all lämnakjesäterångest. vill ha en ny kamera nu och börja fota alla mina snygga kompisar här. som kompensation för att jag gav dem mina fula gamla bilder som blev över efter alla skolansökningar. jag har extremtröttnat på allt jag gjort innan maj i år.

fast den här gillar jag fortfarande lite.

make this go on forever

sista dagen på kjesäter. jag hade lite ångest men nu kom matilda med öl och jag hittade mina cigaretter. jag saknar massa människor från min klass. jag har saknat dem hela veckan. innan de åkte. det är den delen av mig som fortfarande är ljus och bra som lät mig skriva det där.

den nya delen.