jag trodde långkalsonger och jeans-shorts var det värsta jag haft på mig

jag älskar att en bild kan göra människor så glada. kan inspirera dem. kan ändra deras minnen. jag har massa dagar den här sommaren jag ser i samma överdrivna, glada färger som fotona jag tagit. dagar jag tänker på som riktigt glada för att mina favoritbilder från dem är på någon som ler eller skrattar. eller hoppar resår.

samtidigt hatar jag att bilder påminner mig om människor jag saknar. att de berättar om upplevelser jag missat. att de ibland ändrar mina minnen till de sämre.

men det som håller ihop allt är gråzonerna. jag hittade en bild på mig i ett av josefins album på facebook som jag taggat bort mig från för länge sedan. fruktansvärd. ingen dålig vinkel eller konstig min. bara rakt uppochner jag på den festen den sommaren. men den gjorde mig glad. jag minns hur jag kände där och hur jag mådde och då kan jag bli glad att jag inte mår så längre. och inte klär mig som en statist från mitt såkallade liv.

fast fortfarande... bilder är inte hela sanningen. bara små, små fraktioner. frysta ögonblick. och jag vill verkligen, verkligen ha mina från världens bästa sommar hängandes på larssons skafferi. det vore faktiskt jävligt ballt.