i said hey what's going on !

jag kom över onsdagens förudmjukande walk of shame och hade världens bästa fredag. fest hos hanna och sedan stadt. jag älskade stadt. cp-dans, intressanta diskussioner och sjuklig intensitet med de bästa människorna i världen. bakfylla i dag som gick över någonstans efter andra ölen i solen med peter, rikard och fredrik och sedan josse och emma. tvillingarna delade på den godaste pizzan någonsin och sedan blev det mer öl med rikard, hanna och annat löst folk. världens bästa öl. allt känns som världens bästa just nu. och då har min fylla så gott som gått över så det är inte den som pratar.

så ingen behöver vara orolig över att jag inte kan vara glad nykter. det enda jag vill glömma med tequila är att sommaren snart är slut och att allt kommer förändras. men förändring är bra.

och vi kommer alltid ha what's up med 4 non blondes.

jag är en sinnessjuk ung man. men på ett charmigt sätt. som susan i desperate housewives. nästan exakt så. lite jack nicholson också. det är jag det. mums.

bästa serien, bästa scenen

jag trodde långkalsonger och jeans-shorts var det värsta jag haft på mig

jag älskar att en bild kan göra människor så glada. kan inspirera dem. kan ändra deras minnen. jag har massa dagar den här sommaren jag ser i samma överdrivna, glada färger som fotona jag tagit. dagar jag tänker på som riktigt glada för att mina favoritbilder från dem är på någon som ler eller skrattar. eller hoppar resår.

samtidigt hatar jag att bilder påminner mig om människor jag saknar. att de berättar om upplevelser jag missat. att de ibland ändrar mina minnen till de sämre.

men det som håller ihop allt är gråzonerna. jag hittade en bild på mig i ett av josefins album på facebook som jag taggat bort mig från för länge sedan. fruktansvärd. ingen dålig vinkel eller konstig min. bara rakt uppochner jag på den festen den sommaren. men den gjorde mig glad. jag minns hur jag kände där och hur jag mådde och då kan jag bli glad att jag inte mår så längre. och inte klär mig som en statist från mitt såkallade liv.

fast fortfarande... bilder är inte hela sanningen. bara små, små fraktioner. frysta ögonblick. och jag vill verkligen, verkligen ha mina från världens bästa sommar hängandes på larssons skafferi. det vore faktiskt jävligt ballt.

whatever gets me through today

en vän med en bil

jag och matilda tänkte vänta ut åskan i hennes bil som stod parkerad precis utanför stadt. vi var sådär underbart överfulla så vi ryckte till varannan minut och frågade varandra var vi var. serry. sedan slog blixten ner och torget och alla lyktstolpar och skyltfönster slocknade. sedan vaknade jag, 8 timmar senare, i en fruktansvärd position i baksätet och trodde att matilda var död i framsätet. hon levde.

i går på stadt träffade jag en klasskompis från gymnasiet och precis som alltid när jag träffat någon som styrt upp sitt liv blir jag osäker på om jag inte ska försöka bli psykolog eller advokat istället. något säkrare och större. något jag kan läsa till i några år och sedan ganska garanterat få ett bra jobb. men precis som jag jämt övertalar mig själv att försöka få mitt hår ljusbrunt ungefär en gång om året trots att jag vet att det alltid slutar med att jag färgar det svart igen så har jag de senaste månaderna hela tiden kommit tillbaka till att det är fotograf jag vill bli.

och då blir jag glad att jag inte läste upp det där sista ämnet på komvux och sökte till psykolog, för det kan man bara göra på riktiga skolor och jag är all about folkhögskolor nu för tiden. ALL ABOUT.

jag skrev en blogg om hur jag hatar fiskmåsar och ville skicka ut dem till rymden och hur pedofiler förtjänar en andra chans mer än en fiskmås och massa annat men det enda jag ville få ut egentligen är att jag vill ha helg.