jag är den sortens person som behöver höra det dåliga rakt i ansiktet för att kunna sluta. eller dåliga och dåliga, jag behöver höra eller se sanningen som den är. jag slutade inte spela bort pengar förrän jag tog ut all skit på mamma och gjorde sönder mobiltelefonen. jag slutade inte vara glad förrän jag hörde orden "eric, jag tycker inte om dig på det sättet". och för att kunna sluta röka har jag bett alla säga till mig att det luktar äckligt och huden åldras och blabla bla.

och så i går, medan jag var så jävla inte där i min kropp, tog även det allra bästa slut. egentligen visste jag det men i går visste jag det. det tog mig tills i dag att fatta det, och nu känns det ändå så befriande på något sätt.

så nu, äntligen

ÄNTLIGEN

kan det här bli året.